Efter förlossningen
Drygt två veckor över tiden åkte vi in mitt i natten. På BB tog det ytterligare nästan 18 timmar innan de skickade henne till ett rum där det fick ske via ett kjesarsnitt. Ändå fick jag hålla henne direkt när hon såg dagens ljus för första gången. Klippa navelsträngen och en snabb uttorkning och kontroll där allt var bra la de henne i en vagn på hjul som vi körde iväg till en enskild plats utan att frugan kunde följa med. Henne fick de sy igen och behövde vård på annat ställe.
Ensam satt jag sedan och såg detta lilla, men otroligt vackra mirakel och tårarna rann i en jämn strilande ström. Timmarna gick när jag kom på mig själv och något jag hade lärt mig vid föräldrarmöten var att man skulle försöka få igång amningen inom sex timmar. Paniken började sprida sig för mamman var ju någon annanstans och ihopsydd. Tänk om hon var hungrig ja rent av om hon redan börjat svälta och torka ut. Med en fart som få kom jag år larmknappen och det tog inte lång tid innan två kvinnliga barnskötare dök upp i dörren.
Herregud hon svälter ju ihjäl skrek jag högt och förklarade att hon nu inte fått mat på sex timmar. Småskrattande förklarade de att det inte var någon fara. Skamsen bad jag om ursäkt och de lämnade rummet. Åter ensam satte jag mig och tittade på henne igen och denna doft av lycka jag kände den bestämde jag då att aldrig förlora. En lycka jag fortfarande bär på nu 12 år senare och nu har hon även hunnit få ett syskon som jag självklart älskar lika mycket.